På väg till ljuskonserten i Västanfjärds gamla kyrka.
Årets version av Kimitoöns Musikfestspel avslutades på söndagen med den ståtliga Grande Finale-konserten i Kimito kyrka där man utöver Schumanns pianokvintett i Ess-dur och Brahms Stråksextett i B-dur kunde förundras över den bara drygt 20-årige, men redan internationellt kände spansk-filippinske Rafael Adobas Bayog, flöjt. Han uruppförde sitt eget verk som bygger på filippinska folksånger. I motsats mot tisdagens mastiga öppningskonsert, som fyllde kyrkan med publik, fanns det gott om lediga platser I den rymliga kyrkan.
Den här sommarens klassiska kammarmusikfestivalen bjöd på inalles 13 konserter. Det speciella med festivalen är ju de många och sevärda konsertplatserna. De utsocknes besökarna, som tillsammans med många av ortens sommargäster utgör merparten av publiken, imponeras av såväl natur- som kulturmiljön. Tack vare festivalen ges Kimitoön ett utmärkt sätt att ”marknadsföra” sig.
Genom alla år har de två konserterna Från kyrka till kyrka i Västanfjärds nya och gamla kyrka väckt beundran och förtjusning, så också i år. Från Västanfjärds ljusa, nya kyrka tågar man i fackeltåg efter folkdräktsklädda ortsbor till den sena konserten. Den ges i den gamla träkyrkan (som har formen av en uppochnedvänd båt) till levande ljus medan skymningen faller utanför de handgjorda glasfönstren. Unge Bayog charmade publiken i den proppfulla, historiska helgedomen.
OM DE BEKANTA ansiktena i den betalande publiken var få, så träffade man också i år på många frivilliga ortsbor, som skötte allt från biljettförsäljning till pausservering, parkeringsdirigering, platsvisning och ommöblering på estraderna. Samt de många uppgifter som allmänheten inte upptäcker. Somliga har talkoarbetat för festspelen från början (1999) och i alla år bidragit till att evenemanget kan ordnas. Väl över trettio personer från alla delar av kommunen ingår i frivilliggruppen.
Arbetstimmarna blir många fler än själva konserttiden och det ingår också arbetsuppgifter som kräver fysisk styrka och händighet, såsom att bygga upp orkesterestraden i Kimito kyrka. Alla slag av kompetens behövs, både kvinnors och mäns, ungas och till åren komnas.
Frågar man, vad som får en frivillig att offra tid och möda blir det allra första svaret kärleken till musiken. Så berättar talkomänniskorna ofta, att det med åren har blivit en självklar vana att hjälpa till. Dessutom har de aktiva blivit allt mer bekanta med varandra och sammansvetsade nästan som en familj, som Pirkko-Liisa Topelius uttrycker det. Det känns också enligt Anders Sundroos meningsfullt att bidra till hemortens goda imago som en kommun med ovanligt rikt kulturutbud – något som tidningspressen enligt honom kunde sköta effektivare. Flera av de frivilliga är inflyttade och talkoarbetet bidrar till att integrera dem med de ursprungliga kommunborna.
TEXT & BILD: Ingrid Sandman
