Vacker dag vid Långsidan.
Långtidsprognoserna lovar stadiga minusgrader hit till södra Finland ett bra tag framöver, hoppas det stämmer. Kanske isarna lägger sig så perfekt ut mot Gullkrona fjärd så som vi minns det, den vintern för senast tre år sedan.
Jag tog mig en intressant diskussion med Benjamin Donner som så många andra också längtar efter att få ge sig ut på sina långfärdsskridskor.
I dryga 30 år har skrinning varit en del av hans liv. Både som hobby och inom arbetet. Nu jobbar han som turismchef i Kimitoöns kommun och driver samtidigt sitt egna företag Aavameri i Åbo. Företaget är mest känt för sina kajakaktiviteter för internationella och inhemska kunder, men vintertid utbildar han också inom issäkerhet samt arrangerar turer och kurser för både nybörjare och ledare inom långfärdsskridskor. Vi lägger stort fokus på säkerhetsaspekter under detta samtal.
(Artikeln fortsätter efter annonsen)
Den entusiastiske långfärdsskridskoåkaren är i ständigt sökande efter var det finns bra isar. Säsongens isar kan vara väldigt varierande, och det krävs mycket förhandsarbete och resande för att komma åt de bästa isarna just före de försvinner eller byter karaktär. Att läsa kartor, satellitbilder och följa med i väderhistoriken är bara förnamnet innan man kan ge sig ut på en säker tur. En is som ser bra ut på morgonen behöver inte vara densamma på eftermiddagen och den är sällan likadan två dagar i rad. Färg, ljud, strömmar och väderhistorik är några aspekter man hela tiden har med sig när man analyserar säkerheten. Både sjö och havsis är i ständig förändring och skiljer sig ganska mycket åt. Havsisen är svårare att läsa av då den till exempel avger mindre ljud än en sötvattenis. Sjöisarna är ett tryggare val under våren när solen börjar värma och kan göra havsisen direkt farlig.
Som medlem i Finska långfärdsskridskoförbundet kan man, efter att ha tagit del av en grundkurs få följa med på turer med ledare samt finna värdefull information om var folk har hittat bra isar. Nätverket inom sporten har ökat under kort tid och det är lätt att finna andra med samma intresse.
Långfärdsskrinnare har i regel en mycket precisare definierad issäkerhetskultur än andra friluftsidkare. Här finns en regel om att man inte tar med folk på tur som inte har rätt säkerhetsutrustning och vet hur man använder den. Därför är det viktigt att gå en kurs och att aldrig ge sig ut på isar utan kunskap.
Utrustningen för turen ska vara vattentätt packat och bör innehålla extra ombyte, isdubbar för att ta sig upp från isen om man ramlar i, kastlina för att kunna hjälpa andra upp samt isspikar, som är specialkonstruerade för att känna på isen med och prova dess hållfasthet. Ryggsäcken ska vara stor, det gör att man inte helt och hållet hamnar under vattenytan om man går igenom. Den ska sitta rätt fastspänd med både midjerem och grenrem, glider den upp är det en fara att ansiktet hamnar under vattenytan vid eventuellt plurr.
På en sådan här typ av skridsko är skenan mellan 41-55 cm lång. Dess längd gör att man tar sig fram med fart och över ojämna isar. Man använder en stabil sko, antingen en vandringskänga eller en turpjäxa som ger god stabilitet runt fotleden. Med bra sko och vägledning till rätt teknik så minskar man onda fötter, vilket är det vanligaste problemet i början.
De flesta skridskor idag har lös häl som gör att åkstilen kan kännas något friare, jämfört den med fast häl.
Hela kitet att köpa behöver inte bli så dyrt. Man kan få bra prylar för ca 400 euro. Men tumma inte på kvalitén. En skridsko som går sönder i hög fart kan ge allvarliga skador, eller säkerhetsutrustning som faller isär, livsödande konsekvenser.
Kring Kimitoön finns otroliga möjligheter för skrinning, till exempel Stora Masungsträsket är vackert mot norra delen med sina ”labyrinter”. Vatten fryser snabbt på områden som är grunda och i skydd av vind. Södra sidan av ön, i trakterna kring Västanfjärd är det också fint. Men man ska passa upp, det finns även mycket strömma vatten i vår skärgård. God lokalkännedom är bra att ha och man ska aldrig utan kunskap följa andras spår.
Hur ser då en vanlig dag på skridskor ut för Benjamin?
- Det brukar bli hel dag ute med god mat och sällskap. Från allt mellan 20-100 km. Med 20 km/h som är en normal hastighet tar man sig lätt 100 km på 5 timmar med långfärdsskridskor.
- Man får se ett helt annat ansikte av skärgården genom att röra sig ute på det här sättet. Det är en fin naturupplevelse och man har i princip isarna för sig själv.
- Det fina med den här sporten är att den kan utövas av alla åldrar. Det är en friktionsfri aktivitet där fysiken för kortare turer inte nödvändigtvis behöver vara bra.
Text: Susanna Larsson Käännös: Ingrid Sandman Foto/Kuva: Benjamin Donner Privat/Yksityinen
