Bomärkena berättar

Helga Rajala bokmärken - IMG_5531_artikel

Helga Rajala är lycklig över att få den boken i sina händer.

Ett nästan magiskt sammanträffande: just när Helga Rajala träffar Annonsbladets redaktör i Villa Lande för en intervju i anledning av hennes insatser i boken Bomärken i Åboland ringer hennes telefon och hon får veta att bokförsändelsen från förlaget Litorale i Hangö äntligen finns i Kimito. Hon ler av belåtenhet då hon synar resultatet av oräkneliga arbetstimmar och otaliga forskningsresor runtom i Åboland.

Den numera pensionerade klass- och specialläraren Rajala är en barfota Västanfjärdsbo. Sin yrkesaktiva tid har hon tillbringat i Esbo. Vasa är bekant som boningsort sedan studieåren och tack vare makens arbete. Somrarna har familjen alltid tillbringat i Västanfjärd, där man numera också har en ärvd, fast bostad.

När jag gick i pension och folk frågade vad jag tänkte ägna mig åt svarade jag: ”Att vara lyxhustru och volontär!”, skrattar Rajala, men de facto har familjen fungerat som vänfamilj i Vasa och hon har ställt upp för barnen i en familj där detta verkligen har behövts.

INTRESSET för bomärken väcktes redan då hon på 80-talet hjälpte till i St. Jakobs kaffetorp i Västanfjärd. Där fanns en samling bomärken som hennes mor Saga Lundell hade samlat. Västanfjärdsborna gav 2016 ut en bok om sin hembygd. Rajala medverkade med en artikel om bomärken och då blev det allvar av hennes forskning. Tack vare kontakten till åländske Göran Dahl, vars forskning om bomärken hade resulterat i en bok om de åländska, stod det klart för henne att hans arkiv med åboländska bomärken borde publiceras i bokform. Nu är den boken äntligen färdig, en vacker och värdefull volym, ett viktigt bidrag till hembygdsforskningen och ett spännande dokument för vem som helst att bläddra i.

Min insats är främst att jag har redigerat Dahls forskningsresultat, ritat rent bomärkena, systematiserat presentationen och skaffat finansiering genom att ansöka om stipendier och stöd, säger Rajala anspråkslöst.

Men hennes insats är i själva verket betydligt större. Hon har själv grävt i arkiven, i de lokala museerna, klättrat på stegar till vindar, rotat i skrubbar och intervjuat mängder av människor runtom i Åboland.

Inte en enda gång har jag blivit avogt bemött utan alla har ställt upp med det de känner till, berättar hon om sina besök.

Lokalkännedomen är naturligtvis en fördel när man vill veta vad de nu levande känner till om förfädernas sätt att exempelvis försäkra sig om sina ägodelar och gårdens status. Att använda bomärken är en urgammal sed som kommer från Sverige. I Finland har bomärken använts överallt utom i Karelen.

(artikeln fortsätter under annonsen)

kompass_254x300_abl_202143

ALLA SOM ägnar sig åt släktforskning eller gårdshistoria har glädje av att bekanta sig med boken. Praxis varierade olika byar emellan både vad gäller utformningen av märkena och användningen av dem. Rajala berättar om ”trod”-märken som i skärgården kunde ristas in i gärdsgårdstolpar för att man skulle veta vilken gård som skulle ansvara för att reparera gärdet kring den samfällda betesmarken. Spännande var det också att studera vargskallskavlarna i Pargas; det hörde ju i gamla tider till att hålla efter vargen med hjälp av vargnät och varggropar, så också på Kimitoön.

Drygt 2 000 bomärken från Åboland har man hittills hittat. Föremål med bomärken på är mera sällsynta, kanske för att man inte har satt värde på dem, kanske också för att antikhandlare från Sverige på 70- och 80-talen köpte upp föremål med bomärken.

I boken finns också ett kort sammandrag på finska; ett avsnitt gäller ju numera huvudsakligen finskspråkiga Finby (Särkisalo).

FÖR RAJALA börjar nu en tid av tillställningar då hon kommer att resa runt och presentera den nya boken. Utgivningen blev försenad med tanke på bokmässan i Åbo, men en dokumentation av detta slag är ju ingen dagslända utan kommer att användas också av såväl etnologistuderande inför gradun och som underlag för doktorsavhandlingar. Självklart kommer man att hitta den på de lokala museernas hyllor. Ytterligare ett bidrag till den lokalhistoriska dokumentationen.

Text & bild: Ingrid Sandman

Share this in: