”Inte kan man skriva vadsomhelst om vemsomhelst” och ”Ensin huvitti, sitten harmitti” är ett par av de sura kommentarer som finns att läsa på försättsbladet till Alexander Ginlunds Boken om Kimitoön. Att han har valt att publicera exempel på negativ feedback är ett klurigt sätt att svara på kritiken och typiskt för författaren. Boken, som publicerades i somras under den speciella 700-årsfestivalveckan, har nämligen blivit en succé.
Förra veckan ställde han upp för ett författarsamtal i samband med Blancabibliotekens firande av sina trettio samarbetsår. Publiken i Villa Lande kunde få en inblick i bokens tillkomst då Benita Guseff samtalade med honom. Ville man ha en dedikation i sitt eget exemplar var detta ett bra tillfälle. Som bakgrund hade de ett bildspel, där man kunde se bilder ur boken.
Guseff hade förberett sig väl och hade många frågor som hon ville ha svar på. Kreativ var det ord hon använde då hon noterade, att boken berättar om mycket mer än de 139 byarna. Bakgrunden till boken är ju den artikelserie som Ginlund för två och ett halvt år sedan lyckades övertala Annonsbladets chefredaktör Michael Nurmi att satsa på. Artiklarna blev mycket omtyckta.
Ginlund hade större ambitioner än att beskriva byarnas historia. Han ville skapa en “Kimitoö-kanon” (kanon=en riktgivande serie kultursymboler) och ta fram de olika byarnas identitet. Det är många forskare och skribenter som har sysslat med att dokumentera öns historia och Ginlund har lagt ner mycken möda på att studera det som har skrivits. Bokens källförteckning ger syn för sägen. Ginlund har verkligen fördjupat sig i allt från vetenskapliga avhandlingar, gamla tidningsartiklar och officiella dokument.
Men det som gör boken lättläst för vem som helst är att Ginlund har rest runt och bekantat sig med byarna på ort och ställe, fotograferat och besökt invånarna. Dessutom har han intervjuat medlemmar i Hembygdsforskarna och andra initierade personer. Drygt 200 intervjuade räknas upp i bokens register. Att Ginlund oftast har blivit väl bemött och suttit ner vid många kaffebord gör berättelserna jordnära på ett sätt som vetenskapliga avhandlingar saknar.
På frågan om huruvida några byar saknas svarade han att han har beaktat administrativa enheter. T.ex. Dalsbruk är ju inte en by utan en tätort.
– Jag har inte velat skriva enbart en historik utan velat fånga ortens själ, påpekade Ginlund.
När Guseff kom in på bokens stundom satiriska ordvändningar medgav Ginlund att han gillar humor och gärna tar ut svängarna på samma sätt som Elis Sjöberg (t.ex. Soppa på en romppo). Men att visa respekt är viktigt och han har inte vågat skriva vad som helst. Att våga skoja kräver självdistans. I boken berättas t.ex., vilka öknamnfolk förr använde om invånarna i andra byar och de ilskna kommentarerna vittnar kanske om att lokalpatriotismen lever än idag – på gott och ont. Och sagesmännen/-kvinnorna har kanske misstagit sig.
I förorden för de fyra avdelningarna (de forna kommunernas byar behandlas i var sin avdelning) prisar Erika Strandberg, Calle Pettersson, Jan-Erik Enestam och Paula Wilson Ginlunds arbete – detta sätter ju kritikerna på plats!
Ginlund är intensivt intresserad av heraldik och han har gjort upp förslag på byavapen för alla byarna. Vapnen är inspirerade av envar bys historia och egenheter. På vissa villkor, som finns i boken, får man ta vapnen i bruk t.ex. på vimplar.
Ginlund har förvisso upplevt en del sura kommentarer, men också massor av beröm och intresse och han har också uppmärksammats med ett kulturpris utöver det han mottog 2017. Nyss fick han ju Årets Nils Oskar. Och boken går åt som smör i solen. Upplagan håller på att ta slut. Jubileumsåret har bjudit på massor av olika programprojekt men Boken om Kimitoön kommer att förbli något som står sig över tid.
TEXT & FOTO: Ingrid Sandman
