1.9.2022
Skolhuset.
Rakt söder om Bergö ligger en större ö vid namn Biskopsö. Ungefär tio kvadratkilometer och lika många bofasta invånare. Ursprungligen fanns här fyra gamla gårdar, senare har det tillkommit tomter och i dag finns också många fritidsboende. Även på de intilliggande öarna Flakholmen och Djupö finns fast bosättning.
Varifrån kommer öns speciella namn? Det är ingen riktigt säker på. Det kan syfta på kyrklig verksamhet i området eller bara på någon person som haft Biskop som tillnamn. Enligt lokal legend ska en biskop ha vandrat tvärs över ön och då satt sig för att vila på en stor sten med sitt bagage på stenen bredvid. Stenen har därefter kallats Biskopsstenen. Den ingår inte i den 5,6 kilometer långa naturstigen.
Storträsket, en glosjö.
Ett speciellt inslag i Biskopsös natur är flador och glosjöar, det vill säga vikar som landhöjningen har skilt från havet. De ingår inte i den 5,6 kilometer långa naturstigen.
Ön har ett byalag, som bland annat har gett ut en bok och uppfört ett utsiktstorn som finns vid naturstigen. Årets höjdpunkt är midsommaren och stången som reses vid förbindelsebåtsbryggan. I bykärnan i öns östra del ligger bland annat Uppgård, en 1700-talsbyggnad som restaureras noggrant. Byalaget har också rustat upp det gamla skolhuset, som i dag är en privat bostad med företagsverksamhet. Det restes av folkskolläraren Karl Liljeqvist och hyste åren 1922 till 1962 en av Hitis kommuns tre skolor. Liljeqvist drev därtill kommunens bibliotek och under en tid även Hitis kommunkansli i byggnaden.
Fordom var Biskopsö ett av de viktigaste skeppsbyggnadsställena i Hitis. Den rikliga förekomsten av skog underlättade, det fanns ingen brist på virke. Fisket har också haft en framträdande roll, och fram till 1940 förekom en speciell typ av verkfiske som behövde utföras på natten. Man fångade idar genom att locka dem med två meter långa facklor av tall längs bäcken till Södergloet. Det faller sig kanske naturligt att ett öknamn för Biskopsöborna var idarna. Även vargarna och myssena (mössen) har förekommit.
Också Biskopsö hade sin egna ”kloka gumma”. Hon hette Stavagubben och var trots namnet en gumma, döpt till Gustava. Hon var ursprungligen österbottning, och kunde trolla, precis som alla österbottningar sades kunna på den tiden. Hennes viktigaste uppdrag var att hon fångade blodiglar som hon sålde vidare till dem som behövde dem för olika kurer.
Biskopsös vapen är ”I blått fält en röd mitra med fåll av guld och därunder två korslagda facklor av guld med flammor i rött och guld”. Mitran står för öns namn, medan facklorna står för verkfisket, skogen och forneldarnas natt, som är en viktig sentida tradition.
Alexander Ginlund besöker, beskriver och ritar ett vapen till alla Kimitoöns byar i alfabetisk ordning inför Kimitoöns 700 år och Annonsbladets 100 år 2025. Skriv till Alexander och berätta om din by.
Text & bild: Alexander Ginlund / alexander.ginlund@gmail.com
Utsiktstornet vid naturstigen.
Litteratur:
Biskopsö byalag (u.å.). Välkommen till Biskopsö byalag r.f.:s hemsida. https://biskopsobyalag.com/ Hämtad 14.1.2022.
Bruun, Patricia (2014). Medicin, mat och magi: om örter, trädgårdar och kloka gummor. Kimitoön: Sagalund.
Granroth, Sixten (2022). Biskopsö i Hitis socken. Kimitoön: Biskopsö byalag.
Huldén, Lars (u.å.). Biskopsö. https://bebyggelsenamn.sls.fi/bebyggelsenamn/676/biskopso-kimitoon/ Hämtad 14.1.2022.
Lindroos, Ernst (1987). Fiske. I: Kimitobygdens historia del III. Dragsfjärd, Kimito, Västanfjärd: Sagalund. S. 245–271.
Löfman, Bertha (2003). Barndomsminnen från Biskopsö och några andra texter. 2 uppl. Helsingfors: Sixten Granroth.
Sundberg, Jan (2011). Karl Liljeqvist: oförglömlig stöttepelare för Hitis kommun. I: Ro hit 9. S. 14–16.
Sundberg, Jan (2013). Biskopsö skola lever upp till sin forna glans. I: Ro hit 11. S. 20–22.
Visit Kimitoön (u.å.). Biskopsö naturstig. https://www.visitkimitoon.fi/gora/aktiviteter/stigar-och-leder/216-biskopso-naturstig Hämtad 14.1.2022.
Intervjuer:
Christel Bernstedt
Andrea Granroth
Gott om folk och förtjusta utrop. Gästerna bjöds på kaffe och tilltugg. Nya bord och bänkar.
En havsörn seglar över Eknäshöjden, tittar ner i hopp om ett mål mat och beundrar kanske på samma gång det ståtliga landskapet. Det är hett så man har inte tänt någon lägereld vid laavun; det får vänta till hösten. Oberoende av att det är så varmt har massor av glada och nöjda människor samlats för att beskåda det nya utsiktstornet.
Tornet har möjliggjorts tack vare Virtanens, fadern Jaakko samt sönerna Antti och Heikki. Jaakko berättar att då familjen fick köpa området beslutade man att det ska kunna användas av alla. Landskapet slits ju inte men bergig natur är ganska ömtålig så folk hänvisas till naturstigar.
Antti tillägger att vem som helst kan komma och njuta av den vackra naturstigen och beundra det ståtliga landskapet. Tanken är ändå att man städar efter sig ifall man har med sig matsäck, saftflaskor och annat som kan skräpa ner. Inga avfallskärl sätts ut för det skulle bli för besvärligt att sköta om att tömma dem.
- Hittills har vi erbjudit brännved till dem som vill använda laavun men nu deltar också kommunen i den kostnaden, säger han.
(artikeln fortsätter under annonsen)
DET HAR tagit fem år sedan tomtköpet att nå därhän som man nu har nått. Laavun byggdes 2019 och den blev genast mycket populär. Naturstigen går över tre markägares områden. Det finns rara växter och även en ovanlig fjärilsart på området. Dem måste man värna om. Jaakko berättar att fjärilen är bra på att gömma sig i terrängen så man observerar den först då den lyfter. En av de rara växterna har inte påträffats någon annanstans på Kimitoön.
Många brukar kalla Eknäsberget för södra Finlands Lappland. Landskapet är nästan lika öppet som i fjällvärlden. Det finns en del martallar men desto mer utrymme och luft.
Markku Vesalainen (t.v.), Jaakko Virtaten och Antti Virtanen är nöjda med resultatet.
Kommundirektör Erika Strandberg fick äran att inviga utsiktstornet. Hon klippte det blåa bandet och fick som första klättra upp i tornet i sällskap med ordföranden för Degerdals byalag, Liisa Yli-Yrjänäinen.
Strandberg berömmer platsen och säger att den är verkligt ståtlig och säger att man tack vare den påminns också om byalagets gemenskap.
- Det bästa är helheten av hav, berg och skog. Utsikten från tornet är fin. Detta är en miljögärning!
Yli-Yrjänäinen tackade alla talkomänniskor och EU för den stora insatsen, som har krävt ca 600 arbetstimmar. Hon sade att detta är ett utmärkt utflyktsmål för alla. Hon hoppades att tornet (12 m) skulle bli högre än tornet i Dalsbruk (9 m) och önskan gick i uppfyllelse.
Ordförande för byalaget, Liisa Yli-Yrjänäinen, hoppades på ett högre torn än det i Dalsbruk.
Allt har byggts på talko.
Kommundirektör Erika Strandberg säger att detta är en miljögärning.
MARKO Tapio från Ekniemi by berättar att man från tornet kan se ända till tornen på Pargas kalk, lyftkranarna vid Meyers varv i Åbo och vindturbinen i Märynummi. Det lönar sig att ta kikaren med om man vill se långt åt allahåll. Tornet är byggt med tanke på väderstrecken men det kan finnas små avvikelser på ett par centimeter. Han berättar att tornet står 80 meter över havsytan. Projektet ökade gemenskapen i byn. Då man talkojobbade var det alltid 4-7 personer som deltog. Några övernattade t.om. på laavun.
Landskapet är ståtligt sett från en plats 80 m över havet.
Byalaget har lång tradition. I sitt inledningstal berättade Kalevi Kallonen om byalagets första tider. En del fakta var nya för den nuvarande ordföranden.
Sommargästerna Ville-Veikko Kujala och Nina Selesniemi (från Pemar) berömde med en mun utsiktstornet. Ville-Veikko tyckte att utsikten mot havet var finast och Nina prisade platsen som obegripligt vacker. Hon berättade att paret redan förut har varit på platsen och grillat korv. Det är fint att man nu också har byggt ett utsiktstorn. Höst och vinter brukar paret rasta sina hundar på platsen.
- Ståtliga landskap! säger hon.
Det är bara havsörnen som ser ännu mera av landskapet.
Text & bild: Jaana Aartomaa, Översättning: Ingrid Sandman
Ville-Veikko Kujala och Nina Selesniemi var imponerade.
Christer Jägerskiöld menar att det snart är dags att tröska havre.
Många finländare funderar nu på hur man kan spara el. Det gör också Christer Jägerskiöld som har ett lantbruk i Sjölax. Det är stort och han håller både dikor och odlar marken, så mycken el förbrukas. Gården har också många byggnader. Han säger själv att gården är så stor att det ibland är svårt att få ett grepp om på vilka ställen el förbrukas.
Ett sätt att spara energi är solpaneler. Jägerskiöld ämnar skaffa ännu flera sådana. Han påpekar ändå att solapanelerna inte är till så stor nytta under vintermånaderna då det ju går åt mest el. Sommartiden är till all lycka annorlunda. Han har också skaffat nya vattenbehållare till djuren. I dem fryser vattnet inte fast de inte är eluppvärmda.
Många jordbrukare har fått grå hår då priset på gödsel har stigit. Jägerskiölds gård är till all lycka en ekogård så han behöver inte vanlig konstgödning. Men han använder också ekogödning på sin ekogård och berättar att den begränsade tillgången på ekogödning är ett större problem än priset. Han tror ändå att han klarar sig för han är van att inte gödsla så mycket.
(artikeln fortsätter under annonsen)
Den senaste tidens kriser har visat att jordbrukarna måste vara beredda på att anpassa sig i alla möjliga lägen. Vädret och klimatet är ändå de viktigaste omständigheterna som inverkar mest på deras vardag. Enligt Jägerskiöld är torkan den största utmaningen på Kimitoön. Han har på gång ett bevattningsprojekt som innebär att man bygger en bevattningslinje på ett ca 100 hektars område. Så kan man eliminera att skörden går om intet p.g.a. torka. Enligt honom är sådan bevattning inte vanlig på så stora arelaer för investeringen är omfattande. Han anser ändå att den lönar sig på lång sikt. Man satsar stort på odlingen och förlusten är ansenlig om det inte blir någon skörd. Årets skörd ser enligt honom ut att bli medelmåttig.
Gården har varit i familjen Jägerskiölds ägo i hundratals år. Christer övertog den 2014. Han berättar att han har varit intresserad av lantbruk sedan barn och att det därför kändes naturligt att ta över gården. Han är starkt av den åsikten att världsläget idag har visat hur viktig den inhemska produktionen är.
- Jordbruket är en av grundpelarna för landets existens, konstaterar han.
Text & bild: Saara Laaninen, Översättning: Ingrid Sandman
Finska mästerskapstävlingen i traktorplöjning arrangeras i Brusaby den 30 september och 1 oktober. Tävlingen är den 69 i ordningen. Samtidigt arrangeras också den nordiska plöjningstävlingen. Till Brusaby kommer tävlande också från Danmark, Sverige och Norge. För arrangemangen svarar Kimito Lantmannagille och SM-Kyntö ry.
SM-Kyntös ordförande Juhani Grönlund berättar att tävlingen går ut på vem som på en viss tid klarar av att plöja en åker så exakt som möjligt. Domarna bedömer fårorna mycket noggrant. Den tävlande har sammanlagt tre timmar till förfogande. Man väntar ca 30 deltagare och tävlingen går i fyra olika serier.
I samband med tävlingarna ställs också bl.a. olika slag av lantbruksmaskiner ut. Arbetsuppvisningar samt betupptagning utlovas också. Det lönar sig alltså att ta sig till Brusaby och följa med vilka som är bäst på att plöja i Finland och Norden.
Text: Saara Laaninen, Översättning: Ingrid Sandman
Huvudbyggnaden på Kulla gård.
Det fjärde avsnittet av den här artikelserien tar oss till Västanfjärd, där Billböle ligger vid Sundvikvägen, strax öster om Lammala. Förleden i byns namn kommer antagligen från ett personnamn.
Byn har färgats av jordbruket, på 1950-talet fanns där kreatur och sockerbetsodling. Någonting som satte sin prägel på Billböle under det senaste århundradet var de två handelsträdgårdarna som fanns där. Familjen Reinikainen grundade Kulla handelsträdgård på 1940-talet och specialiserade sig senare på blommor, framför allt stora krysantemer. Erikssons handelsträdgård grundades kort därpå och odlade mest tomater och gurkor. Vid millennieskiftet var båda trädgårdarna nedlagda.
Kulla gård har ärvts av Maje Forstén, som odlar sin praktfulla trädgård i ruinerna av handelsträdgårdens växthus. Gårdens obebodda huvudbyggnad har stått oförändrad i över hundra år. Billböles främsta landmärke är väderkvarnen på Kulla gård, den enda kvarvarande stubbkvarnen på Kimitoön. Det är möjligt att den är lika gammal som gården, den skulle i så fall vara byggd 1738. Den återuppbyggdes efter en skada för några år sedan och är fortfarande funktionsduglig.
Hagalund.
Som i resten av Västanfjärd har man utvunnit kalk även i Billböle. I en gammal kalklada bodde Koppar-Rika (1846–1935), den kanske kändaste ”kloka gumman” på Kimitoön. Hon kunde bota sjukdomar och tandvärk med olika slags naturmetoder, som ofta involverade att tömma blod ur kroppen. Det kunde göras med blodiglar eller med kopphorn. Till Rikas specialiteter hörde också att förlösa barn och att kastrera djur. Det sistnämnda klarade hon med bara tänderna. Hon var en stor kännare av örter, deras verkningar och de salvor och dekokter man kunde göra på dem. Anis var en växt hon gärna använde, bland annat i te för att liva upp och öka mjölkproduktionen.
Bredvik är ett område som huvudsakligen tillhör byarna Södersundvik och Brännboda. Där finns föreningslokalen Hagalund, som i sin tur ligger precis på Billböles sida av rån.
Billböles vapen måste ta fasta på den mångsidiga odlingen i byn. ”I rött fält en uppstigande stubbkvarn av guld, runt vingarna slingrande anis, krysantemum och gurkblomma av silver”.
Alexander Ginlund besöker, beskriver och ritar ett vapen till alla Kimitoöns byar i alfabetisk ordning inför Kimitoöns 700 år och Annonsbladets 100 år 2025. Skriv till Alexander och berätta om din by.
Text & bild: Alexander Ginlund / alexander.ginlund@gmail.com
Kvarnen på Kulla gård.
Litteratur:
Bernstedt, Sofia (1990). Koppa och slå åder. I: Näse, Li (red.). Ur Sagalunds gömmor. Åbo: Folkloristiska institutionen vid Åbo akademi. Småskrifter 1. S. 30–32.
Bruun, Patricia (2014). Medicin, mat och magi: om örter, trädgårdar och kloka gummor. Kimitoön: Sagalunds museistiftelse. Eriksson, Folke & Peitso-Sesay, Sanna (2013). Kulla kvarn. I: Västanfjärd bulletin 3.
Lindroos, Ernst & Näse, Li (1993). Sagalund: museiguide för Sagalunds museum. Dragsfjärd, Kimito, Västanfjärd: Sagalunds museum.
Näse, Li, Kovalainen, Ritva & Turunen, Pekka (2000). Sagalund: min kostsamma leksak / kallisarvoinen leikkikaluni. Kimito: Sagalunds museum.
Reinikainen, Kerstin (2016). Handelsträdgårdarna i Billböle. I: Cygnel, Sam (red.). Västanfjärd: våra berättelser. Kimitoön: Västanfjärds byaråd. S. 98.
Reinikainen, Kerstin (2016). Jag var barn i Västanfjärd på 50-talet. I: Cygnel, Sam (red.). Västanfjärd: våra berättelser. Kimitoön: Västanfjärds byaråd. S. 14.
Svenska litteratursällskapet i Finland (u.å.). Billböle. https://bebyggelsenamn.sls.fi/bebyggelsenamn/628/billbole-kimitoon/ Hämtad 3.8.2022.
Intervjuer:
Max Andersson
Jan-Erik Enestam
Folke Eriksson
Maje Forstén
Runa Heino
Marjatta Karikoski
Barbro Lindholm
Bockholmen.
När det gäller Bergö ligger allt i namnet: det är en ö med berg på. Huvudön heter Stora Bergön, ligger lite utanför Dalsbruk och ackompanjeras förstås av Lilla Bergön. Dessutom har byn några öar norr om Vänoxa, och så gör den en avstickare till några mindre öar söder om Biskopsö.
Stora Bergön köptes av Hangöföretaget Granit och fick ett stenbrott år 1890. Där bröts framför allt ljusgrå granit, men också röd sådan. Där fanns linbana och smedja, och stenen lastades på fartyg för att användas på fasader i Helsingfors samt som gatstenar i Frankrike, Nederländerna, Belgien och Estland. Som mest sysselsattes över hundra arbetare, och många av dem bodde också på ön. Därför har där funnits såväl skola som bageri och butik.
Stora bergö.
Till Bergö by hör också Bockholmen, som ligger norr om Stora och Lilla Bergön och har ett eget byalag. Den ligger genast utanför de öar som nås med bil från Dalsbruk, och har också präglats av att brukets arbetare varit bosatta där.
Till Bergös vapen föreslår jag I blått fält ett ur en röd medelst vågskura bildad stam uppstigande treberg av silver, varpå en upprest bock av silver med röd beväring hållande en slägga av silver. Stammen syftar på skärgården, treberget på Stora Bergön, bocken på Bockholmen och släggan både på stenbrottet och på industrin i Dalsbruk. Silvret symboliserar den ljusgrå graniten.
Alexander Ginlund besöker, beskriver och ritar ett vapen till alla Kimitoöns byar i alfabetisk ordning inför Kimitoöns 700 år och Annonsbladets 100 år 2025. Skriv till Alexander och berätta om din by.
Text & bild: Alexander Ginlund / alexander.ginlund@gmail.com
Litteratur:
Metso, Kim (2011). Inlägg i Rötters anbytarforum. https://forum.rotter.se/index.php?topic=51660.0 Hämtad 14.1.2022.
Romppanen, Marja Liisa (2012). Pukinsaaren tarina: tulemme saaresta / Historien om Bockholmen: vi kommer från en ö. Kimitoön: Bockholmens byalag.
Svenska litteratursällskapet i Finland (u.å.). Bergö. https://bebyggelsenamn.sls.fi/bebyggelsenamn/675/bergo-kimitoon/ Hämtad 14.1.2022.
Jonathan Nurmis rapartistnamn Joxter är det engelska namnet på muminfiguren Joxaren.
Beatbox, rap, jazzrap, lofi hiphop och vad som helst. Kärrabon Jonathan Nurmi klarar av otaliga musikgenrer. Han skriver och producerar musik i sin hemstudio, gör spelningar och säljer också sin röst. Han berättar skrattande att han gör lite vad som helst och att han tänker arbeta med musik så länge som möjligt.
Han tillbringar sina somrar på ön men inleder på hösten sitt sista studieår vid yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Han blir yrkesmusiker och drar sig inte för att pröva på nya genrer. Beatbox har han sysslat med i över tio år men t.ex. jazzrap först i sommar. Nurmi använder artistnamnet Joxter. Han har verkligen inte vilat på lagrarna under sommarlovet. Jazzraplåten ”Shameless” som han har skrivit och producerat släpps på flera streamingplattformer den 12 augusti, bl.a. på Spotify och Apple Music.
Han använder också ett annat artistnamn: Strychnine. Under det namnet gör han lugnare lofi hiphop, som enligt honom ibland kallas för hissmusik. Dessutom spelar han med i familjebandet Tupa’s Secret. Bandet koncentrerar sig för det mesta på rock och den äldre generationens hitlåtar från dess ungdom. Tupa’s Secret uppträder stundom också på Kimitoön. På våren spelade bandet t.ex. på Spring n’roll-begivenheten i Furulund.
(artikeln fortsätter under annonsen)
Nurmi tycker att det bästa med att göra musik är, att det kan vara verkligt belönande.
- Särskilt när man både skriver och producerar allt själv blir man verkligt nöjd då man lyckas göra en bra låt, säger han.
Men han berättar också om frånsidorna med att göra musik ensam. Han avslöjar att han ibland kan förhålla sig alltför självkritiskt till det han producerar och då börjar han om från början.
Frågar man honom om det är lätt att vara musiker på Kimitoön säger han rent ut att det inte är det. Enligt honom är musiklivet inte speciellt aktivt då det gäller unga vuxna, åtminstone inte under andra tider än sommarmånaderna.
- För musiker i 20-30-årsåldern är det ganska dött på ön, säger han men tillägger att det nyligen öppnade kulturhuset i Björkboda kan bli ett steg i rätt riktning.
Han föreslår också att man skulle erbjuda ungdomarna mer musikutbildning; detta skulle öka deras musikintresse och motivation.
Musikproduktion och en egen studio kan leda till överraskningar. För Nurmis del ledde detta till att han började pröva på att låna ut sin röst. Det har visat sig vara lönsamt. Man kan höra hans röst bl.a. på Omakanta och Justitieminsiteriets nätsidor. Han har hittat en bra marknadsnisch för han räknar med att det inte finns så många finlandssvenskar i branschen. I det stora hela verkar han vara en verklig mångsysslare inom musiken och framtiden kommer att utvisa vad han åstadkommer på området.
Text & bild: Saara Laaninen, Översättning: Ingrid Sandman
Spelbrädet är visuellt imponerande.
Kimitoön har fått ett eget brädspel. Det heter Kimitoöns Pärla. John Byman, som har utvecklat spelet, berättar att det är av samma typ som det klassiska Afrikas stjärna. Men i hans spel är deltagarna på äventyr i Kimitobygden då de letar efter pärlan. Alexander Ginlund har utformat spelet. Byman lyfter på hatten för det visuella, som överträffar det Byman kunde ha väntat sig. Bilderna visar upp de olika platsernas historia och kultur.
Idén med spelet är att hitta Kimitoöns pärla och föra den i säkerhet antingen till Strömma eller Pungböle. Pärlan kan vara gömd var som helst mellan öns norra del och Bengtskär så spelarna blir bekanta med alla delar av Kimitoön. Utöver pärlan finns också andra värdefulla pärlor gömda. För dem får spelaren pengar, vilka behövs för att man ska kunna vända på spelmarkerna eller åka på sjön. Men det gäller att akta sig för en lurpassande viking kan lägga beslag på alltihop!
(artikeln fortsätter under annonsen)
Även om motspelaren kan hitta pärlan före dig är spelet ännu inte avgjort. Det gäller att klara sig ända till målet och det kan strula till sig exempelvis p.g.a. att motspelaren har hittat snäckskal eller skarvar. Spänning ger också chans-korten som antingen underlättar eller försvårar resan.
Spelet är avsett för 2-4 spelare och enligt Byman passar det hela familjen. Han säger att man kan anpassa reglerna med tanke på de allra yngsta. Spelreglerna finns på båda språken. Spelet kostar 49 euro och det kan köpas bl.a. i Söderlångvik, Knallis i Västanfjärd och Sisu i Kimito. Skulle lagret ta slut kan flera spel tillverkas. Ingen behöver vara rädd att bli utan.
Text & bild: Saara Laaninen, Översättning: Ingrid Sandman
På spelsedlarna finns kända Kimitoöbor. Känner du igen dem?
I det andra avsnittet av byaäventyren tar vi oss ut till Finnudden, den spolformade svällkropp som i Halikkoviken penetrerar det finländska fastlandet. Uddens namn kommer av att det finska språket har ett starkt fäste här. På svenska är vi på väg till byn Berga, men de finskspråkiga invånarna kallar sin hemby Pervaa.
Den finska befolkningen på Finnudden motiverar förekomsten av en finsk skola. En sådan grundades 1946 och flyttade några år senare in i egna lokaler i Berga, då under namnet Kila skola.
Ibland händer det sig på Finnudden att en kull barn blir svenskspråkig och en annan finskspråkig. Så gick det i alla fall för en sjuttonbarnsfar i Skogböle på Angelniemis sida av gränsen, låt vara att det var med olika mödrar. Ett av barnen från den första kullen var Gustaf Wilhelm Widén, som flyttade till Berga och blev skeppare som seglade bland annat till Australien. Senare var han kapten på flera små båtar i den finländska skärgården. Om vintrarna var han stenarbetare.
I trakterna, bland annat i grannbyn Mainiemi, har det funnits många smeder. Också i Berga har en smed varit verksam. Berga Östergård kallas även Sepäntalo.
Bronsåldersgrav?
Aune Carlén, i tjänst i Berga på 1920-talet, återger hur mältning, det vill säga tillverkning av malt, gick till. Man lät råg gro i såar, och bredde sedan ut den på laven i en het bastu. När kornen legat där något dygn skulle de torkas, och av det färdiga maltet kunde man sedan göra såväl memma som diverse drycker.
Det har funnits en offersten från järnåldern i Berga, men den är nu förstörd. Det ska också finnas ett bronsåldersgravröse, men närmare granskning har visat att man inte kan avgöra om det är ett röse eller inte, och var det i så fall ligger. Samma slutsats kommer jag till efter att ha irrat omkring i Bergas skogar i en halvtimme.
Jag tänker ändå ta fasta på de stenar som kommit fram i olika sammanhang, även i byns namn, och låta Bergas vapen bli I rött fält fem uppstigande rågax överlagda med ett uppstigande stenröse, allt av guld.
Alexander Ginlund besöker, beskriver och ritar ett vapen till alla Kimitoöns byar i alfabetisk ordning inför Kimitoöns 700 år och Annonsbladets 100 år 2025. Skriv till Alexander och berätta om din by.
Text & bild: Alexander Ginlund / alexander.ginlund@gmail.com
Litteratur:
Laukkanen, Esa (2013). Kemiönsaaren Kemiön arkeologinen inventointi vuosina 2011 ja 2013. Åbo: Åbo landskapsmuseum.
Sundroos, Saga (1990). Mältning. I: Fångster i tidens ström II. Kimito: Hembygdsforskare i Kimitobygden. S. 164–167.
Svenska litteratursällskapet i Finland (u.å.). Berga. https://bebyggelsenamn.sls.fi/bebyggelsenamn/543/berga-kimitoon/ Hämtad 2.7.2022.
Intervjuer:
Gunilla Törnroos
Marjaana Hoikkala anser att man kan inleda skolåret med positiva känslor.
Vi är snart i mitten av augusti och detta innebär att skoleleverna återvänder till sina skolor. På Kimitoön inleds skolåret idag, torsdagen den 11.8. Att sommarledigheten är slut kan kännas tråkigt för somliga, men kommunens bildningschef Marjaana Hoikkala väntar entusiastiskt på vardagen. Hon säger att det känns bra att vardagen börjar, inte bara efter sommaren utan ändå mer vardagen efter coronan.
Hon berättar att man inte har behövt beakta coronan desto mera vid planeringen av skolåret. Eleverna får alltså inleda skolåret alldeles normalt utan att man behöver hålla grupperna på avstånd från varandra. Detta är välkommet såväl för eleverna som för lärarna.
- Vi vill möjliggöra gemensamma verksamheter och gemenskap, säger hon.
(artikeln fortsätter under annonsen)
Hon berättar också att stärkandet av tvåspråkigheten finns på hennes to do-lista. Det vill hon göra genom att öka möjligheterna för de svensk- och finskspråkiga eleverna att träffas. I år har man ännu inte gemensamma undervisningstimmar och Hoikkala berättar att coronatiden drog undan mattan för sådana planer. Hon påminner också, att både småbarnspedagogiken och föräldrarna bär stort ansvar för hur barnens intresse för och inställning till det andra inhemska utvecklas. De vuxna borde visa exempel och våga tala det andra språket även om det inte alltid blir grammatikaliskt rätt. Enligt henne vore ett bra mål att envar skulle komma tillrätta på båda inhemska i vardagliga situationer.
Man kommer också att höra ukrainska i vissa av skolornas korridorer. Hoikkala berättar att inalles sju barn från Ukraina går i skolor på ön. Några inledde sin skolgång här redan i våras och enligt henne anpassade de sig bra till de övriga eleverna och kunde integreras i studiegrupperna. Vid sidan av studierna här idkar de också distansstudier med lärare i Ukraina.
De nya ettorna är 53. Man ska se upp i trafiken, i synnerhet intill skolorna, så de små eleverna tryggt kan börja ta sig till skolan.
Text ja Foto: Saara Laaninen, Översättning: Ingrid Sandman
Eftersom vår treåriga turné runt Kimitoöns byar går i alfabetisk ordning, är den första anhalten den enda byn på A: Albrektsböle. Och en sådan höjdare att inleda med! Albrektsböle har i dagsläget inga fast bosatta invånare alls.
En bidragande faktor till Albrektsböles minskade folkmängd var när Lisa Mickelsdotter flyttade därifrån till grannbyn Mattböle. Hon skulle bli farmor till Nils Oskar Jansson och ge honom sin samlariver i arv. Mattbölepigan Gustava flyttade i sin tur till Albrektsböle, men dog i en tyfusepidemi.
Albrektsböles enda gård har ofta bytt ägare. År 1917 kom den i händerna på Karl Österlund, trädgårdsmästare på Åminne gård. I dag ägs gården av hans dotterdotter Lillevi Sjöberg med maken Håkan. De bor där på somrarna och har sett till att upprätthålla gården från 1700-talet i gott skick. Salen i gårdsbyggnaden har de lämnat som de fann den och den andas av sitt långa förflutna. I ett skåp står vad som ska vara Kimitos äldsta radio.
Ett klippigt strandområde vid Hönsvik på Kimitoöns nordkust bröts loss från gården och såldes av familjen till Salo församling år 1967. Där driver församlingen lägergården Merisalo.
Tidigare har Albrektsböle även varit känt som Skräddarböle, ifall man behövde öka på förvirringen kring en by som ingen ändå känner till. Det betyder att vi redan i den första artikeln har dubbelt upp i ändelsen -böle, som vi heller inte kommer att lida brist på i fortsättningen på byaäventyren. Böle kommer från ordet bol och betyder ungefär ’bosättning’.
Albrekt är ett tyskt mansnamn, möjligen bodde en inflyttad tysk där någon gång (vilket skulle vara stora nyheter, med tanke på att ingen bor i Albrektsböle). Det yngre namnet Skräddarböle hänger ihop med att där har funnits några skräddare, och bland annat en dubbelrya på Sagalund vittnar om att flickorna i byn hade ”skickliga händer”. Kanske handarbetet är kännetecknande för Albrektsböle.
Mitt förslag till vapen för Albrektsböle är I rött fält en bjälkvis ställd synål överlagd med en stolpvis ställd synål, allt av guld. Nålarna symboliserar skräddarna och sömmerskorna, deras antal symboliserar antalet namn på byn och deras komposition symboliserar Salo församling. Antalet trådar symboliserar antalet invånare.
Alexander Ginlund besöker, beskriver och ritar ett vapen till alla Kimitoöns byar i alfabetisk ordning inför Kimitoöns 700 år och Annonsbladets 100 år 2025. Skriv till Alexander och berätta om din by.
Text & bild: Alexander Ginlund / alexander.ginlund@gmail.com
Litteratur:
Gardberg, John (1944). Bygden och folket. I: Sagalund (1981). Kimitobygdens historia del I. Dragsfjärd, Kimito, Västanfjärd: Sagalund. S. 27–62.
Jansson, Nils Oskar (1990). Plock ur Nils Oskar Janssons anteckningar. I: Näse, Li (red.). Ur Sagalunds gömmor. Åbo: Folkloristiska institutionen vid Åbo akademi. S. 10–20.
Salo församling (u.å.). Merisalon leirimaja. https://www.salonseurakunta.fi/kirkot-ja-tilat/leirikeskukset/merisalon-leirikeskus Hämtad 6.1.2022.
Suistoranta, Kari & Puranen, Clara (2000). Sagalund: min kostsamma leksak. Dragsfjärd, Kimito, Västanfjärd: Sagalund.
Svenska litteratursällskapet i Finland (u.å.). Albrekstböle. https://bebyggelsenamn.sls.fi/bebyggelsenamn/542/albrekstbole-kimitoon/ Hämtad 6.1.2022.
Intervjuer:
Ulla Andersson
Håkan Sjöberg
Lillevi Sjöberg
Bjarne Wretdal
Cathina Wretdal-Lindström
Torbjörn Kevin gissar att han skulle spela som mittfältare och spelbyggare ifall han själv skulle ingå i laget. Hän ämnar ändå hålla sig till styrelsen även om han under intervjun sitter på bytesbänken.
I stora skaror borde alla nu samlas för att sporra FC Boda att vinna sin 30-årsjubileumsmatch. Motståndare är serieledaren Piikkiön Palloseura, den svårast tänkbara motståndaren. FC Bodas ordförande Torbjörn Kevin hoppas att alla tidigare ordförande, styrelsemedlemmar och spelare med vänner kommer till Björkboda för att stöda laget och visa att seniorfotbollen har en framtid på Kimitoön.
Lager spelar i division fem och alla spelarna är från Kimitoön. Nivån är den om man vill använda spelare från hemorten. Under sina första år spelade laget rentav i division två, men då hade man många utsocknes spelare. Kevin säger att det inte är någon idé att ha främmande utomstående spelare.
Det är viktigt att publiken är på plats och sporrar de egna spelarna att vinna - även om matcherna i år kanske inte har gått så som man hade önskat. Behovet av uppmuntran är för den skull så mycket större.
(artikeln fortsätter under annonsen)
- Stor publik skulle vara en väldig källa till inspiration för ledningen och laget. Nu behövs kampanda, påpekar Kevin.
I pausen spelas en straff-fotbollstävling. Deltagare är gamla FC Bodaspelare såsom Thomas ”Tumppi” Lagerroos. Han är en legend och har gjort nästmest mål i FC Bodas historia. Andra som deltar är Fredrik Laurén, Kristian Ginman, Robert Broman och Tommy Björkqvist. I målet står den nuvarande målvaktstränaren Erald Gjondedaj.
Efter matchen är allmänheten välkommen till Kubu för att bekanta sig med FC Bodas 30-årsjubileumsutställning. Man ställer ut bl.a. spelskjortor, träningsdräkter och andra saker som ansluter sig till FC Bodas verksamhet, texter och bilder. Lisa Roberts har fungerat som utställningens kurator.
Den egentliga jubileumsfesten firas den 12 november i Brukshallen i Dalsbruk. Alla vänner av FC Boda är välkomna och betalar naturligtvis för sin traktering. Festmeny, musik av Showdown och Kake & Co samt lotteri utlovas. Bland vinsterna bl.a. Tim Sparvs spelskjorta.
De lokala företagen stöder FC Boda för de upplever att det är viktigt att ön har ett eget fotislag. Ekonomin är i skick och det finns gott om sponsorer. Spelare finns i alla åldrar från juniorer till seniorer. Den bäste målskytten Sven Ivars torde vara den äldste spelaren. Glädjande många oldboys deltar också.
FC Bodas styrelse:
Torbjörn Kevin, ordf.
Johan Fredriksson, viceordf / kassör
Satu Zwerver, sekr.
Leif Byman
Markus Dahlbom
Peter Eriksson
Esko Antikainen, ersättare
Kauko Pietikäinen, ersättare
Patrik Boman, ersättare
Text & bild: Jaana Aartomaa,
Översättning: Ingrid Sandman
Våra Redaktörer: Jaana Artomaa & Saara Laaninen
Bekanta dig med Annonsbladets nyaste redaktörer! Jaana Aartomaa kom in i bilden i höstas och Saara Laaninen jobbar som sommarredaktör. Vilka är de och vad tycker de om Kimitoön?
Hur har du kommit att slå dig ner på Kimitoön?
Jaana: Jag har sedan barnsben tillbringat mina somrar på Kimitoön och redan som 10-åring ville jag flytta hit. Jag har också släkt här och det har också dragit mig hit. Numera har vi hem och stuga här.
Saara: Min familj har redan i tio år haft ett gammalt, vinterbonat hus i Kimito. Jag har tillbringat alla somrar här men i december flyttade jag hit för en lite längre tid. Jag har jobbat på distans fr.o.m. det. Som sommarredaktör i Annonsbladet började jag i juni.
Vad har du sysslat med tidigare?
Jaana: Jag har tidigare fungerat bl.a. som Art Director, grafisk planerare och som redaktör. Jag jobbade över 20 år vid Otavamedia. Jag har också drivit ett eget företag.
Saara: Jag har bl.a. fungerat som förlagsredaktör och reseagent. Sist var jag i S:t Petersburg som visumtjänsteman i Finlands konsulat. Då längtade jag ibland till Kimito, kontrasten till S:t Petersburg är stor.
Vad är bäst med Kimitoön?
Jaana: Naturen, de trevliga människorna och att jag får lära mig svenska!
Saara: Bäst är lugnet, den rena luften och naturen.
(artikeln fortsätter under annonsen)
Vad är bäst i redaktörsarbetet?
Jaana: Jag är en nyfiken människa och gillar att ta redan på saker. En redaktör träffar också många olika slags människor och det är kul.
Saara: Det bästa är att få skriva men det är också skojigt att träffa olika slags människor och sätta den intervjuades berättelse till pappers.
Vad har du för hobbyer?
Jaana: Jag sysslar mycket med hantverk. Jag broderar, målar, syr, tuftar och virkar. Jag deltar också i olika online-kurser och tycker om att lära mig nytt.
Saara: Jag spelar piano och sjunger. Pianot ska absolut vara ett riktigt piano och inte elektriskt. Jag tycker om att rasta hunden och åka formskridsko med ”höntsä”-gänget.
Vad ämnar du göra i sommar?
Jaana: Jobba. Jag köpte också nyss ett sup-bräde och det borde jag få pröva.
Saara: På sommaren jobbar jag och så har jag redan rest till Italien på bröllop. Där spelarde och sjgön jag för brudparet.
Vad är det modigaste du har gjort?
Jaana: Jag tävlingskörde år 1984 min bror Timos Pro Comp Funny Car- accelerationsbil i Seinäjoki. Tiden blev 8,9 sek. på kvartsmilen. Sluthastigheten ca 270 km/timmen. Det var sprutt i metanolmotorn, upp till 1 300 hkr. För att stanna bilen krävdes bromsljus. Det var skojigt!
Saara: Det modigaste var att flytta till Ryssland. Jag turade först i S:t Petersburg och sedan återvände jag för att jobba där.
Text: Jaana Artomaa & Saara Laaninen, Foto: Michael Nurmi
Småttingarna utnyttjade lekplatsen.
Gott om små och stora besökare var det på lördagen då man arrangerade den traditionella Kalkholmsdagen i Västanfjärd. Den är ju ett evenemang för hela familjen, men också ett tillfälle då man träffar vänner och bekanta. Man kunde roa sig med allt från padelspel och pilkastning till uteschack eller – om man var av rätt format - rutscha i banan i lekparken eller lasta sand i leklastbilarna.
Försäljarna stod för både ätbart och hållbart. Kalkholmen har utvecklats under de senaste åren. Tack vare gästhamn och marina är aktiviteten på en helt annan nivå; nu tar man verkligen vara på Kalkholmens potential och synergi uppstår. Till de marina attraktionerna hörde, att jakten Eugenia fanns på plats i hemhamnen och bjöd besökarna ombord. Ett antal av forna tiders anspråkslösa utbordare var utställt och en riktig bjässe till kultändarmotor puttrade på och påminde om hur man tog sig fram på sjön före dagens vrålande bränslemonster.
(artikeln fortsätter under annonsen)
Västanfjärds byaråd håller på att starta upp ett inflyttarprojekt om vilket man redan kunde få en liten uppfattning och påpassligt nog fanns Kimito Telefon på plats. Goda dataförbindelser är ju en av förutsättningarna för att folk ska kunna välja att bo i glesbygden.
Kvällen var vikt för efterfest i restaurangen.
Text & Foto: Ingrid Sandman
Mat, dans och trevligt sällskap lockar årligen folk till Grisfesten.
Grisfesten i Wrethalla kan ordnas igen efter två plågsamma coronaår. Anders Lindholm suckar när han säger att detta är vad man har väntat på som på solens uppgång.
- Fast festen har inhiberats två gånger har vi fått räkningar bl.a. från regionförvaltningsverket. Till all lycka fick vi ändå ett litet coronabidrag och kommunen har gett oss stöd för ungdomsverksamheten. Eljes hade vi varit illa ute.
Festen arrangeras i år lite tidigare än förut, den 30 juli, så även sommargästerna kan delta. 340 middagsgäster får plats, en del inomhus, en del i tält på gården. Rökeriet i Bjärnå levererar grisen, som serveras med potatissallad och grönsaker. Man äter på riktiga tallrikar och med riktiga bestick. Bardiskar kommer att finnas både ute och inne. Där kan man köpa rött och vitt vin, öl, cider och longdrinkar. Räddningsverket har granskat och godkänt lokalen, ordningsmän och hälsopersonal är bokad.
(artikeln fortsätter under annonsen)
Som dansband uppträder Jonzons från Österbotten och solisten Johanna Envall-Storsved har kopplingar till Kimitoön. Lindholm berättar att hon som ung har vistats i Labböle hos sina släktingar.
- Bra och lättsam dansbandsmusik blir det.
På Wrethallas gård finns parkeringsutrymme för ett hundratal bilar och fler parkeringsplatser finns vid Sagalunds museum. Biljetter i förköp finns i Pappersboden för 30 euro. Vid dörren kostar de 35 euro. Lindholm hoppas på många gäster och önskar alla välkomna till Grisfesten.
Text: Jaana Aartomaa, Översättning: Ingrid Sandman
Daniel Zilliacus ser gärna att Bio Pony i Dalsbruk utnyttjas mera och bjuder nu in till stand up på torsdagar.
Torsdagen den 14 juli går startskottet för komedikvällarna i Bio Pony i Dalsbruk. Under tre torsdagar i juli bjuds publiken på stand up i den gamla biosalongen. Skärgårdens komedifabrik är ett samarbete mellan Stall´s Bar & Food, Rövarteatern och komediföreningen Nostatus från Gumtäkt. I fjol arrangerade Rövarteatern en lyckad komedikväll under sommaren och det har nu lett till detta koncept. Daniel Zilliacus, från Stall´s Bar & Food, är entusiastisk inför satsningen och hoppas locka både lokal publik och folk som rör sig i byn under sommaren till Bio Pony.
Under dessa tre komedikvällar kommer hela 17 komiker att ställa sig på scenen för att roa publiken. Man har satsat på ett par kändare namn varje föreställning, i sällskap med nya förmågor. Den 14 juli hör vi bland annat Anders Helenius och Saana Peltola, den 21 juli blir det Aurora Vasama och Aatu Raitala och den 28 juli tar Anna Rimpelä och Ida Grönlund över scenen. Zilliacus berättar att sommarens föreställningar går på finska.
- Om komedikvällarna tas väl emot, finns tanken att fortsätta i höst och även ordna stand up på svenska i Bio Pony, säger Zilliacus, som tillägger att han gärna ser att Dalsbruks gamla fina biosalong utnyttjas mera.
Dörrarna öppnas klockan 19.00 och föreställningarna börjar klockan 20.00. Man håller en paus i mitten, då besökarna kan sträcka på benen och kanske ta sig en förfriskning på intilliggande Stall´s Bar. Helkvällarna avslutas klockan 23.00. Biljetter kan beställas på nätet eller köpas i dörren.
Text: Maria Manelius