Jan lindroos & Johanna Sjöberg.

Johanna Sjöberg har drivit sin begravningsbyrå sedan januari 2020. Innan hon blev företagare jobbade hon tjugo år som sjukskötare. Hon säger att beslutet om branschbyte var hennes livs bästa beslut. Det är motiverande att jobba åt sig själv och även om ansvaret är stort gör det att man känner hur viktig man är. Arbetet passar henne och hon känner att hon nu har möjlighet att ge kunderna den tid och det stöd som behövs. Sjöberg känner även att erfarenheten från sjukskötartiden gör att hon kan göra sitt nuvarande arbete bättre, hon har lärt sig att bemöta folk på rätt sätt. Vilket är otroligt viktigt i denna bransch. Nästan genast då hon började med begravningsbyrån fick hon tanken om att hon skulle vilja ge kunderna möjligheten till en alldeles unik urna. En urna med en koppling till Kimitoön och som skulle vara gjord som ett lokalt hantverk. På våren kontaktade hon Jan Lindroos med sin idé.

Jan Lindroos har ett eget snickeri och företag hemma på gården i Makila. Där har han drivit sin verksamhet i två år och själva lokalen fungerade som snickeri redan på 60-talet. Främst restaurerar och bygger Lindroos möbler, men då Sjöberg kontaktade honom med sin idé var han genast med på noterna. Sjöberg hade en vision om hur urnan skulle se ut, men hon gav sedan Lindroos fria händer för verkställandet av detta. De har tillsammans gått igenom de lagar och bestämmelser som gäller för att säkerställa att urnorna fyller alla krav. En urna bör bl.a. vara väldigt tät och av giftfritt material.

Urnorna görs av kvistfritt tallvirke som Lindroos hämtar sågat och torkat från ett litet sågverk i Karis. Allt arbete gör han sedan för hand. Det tar fyra-fem timmar att tillverka en urna. Virket ska hyvlas, sågas och slipas. Ytan behandlas sedan med oljevax. Eftersom urnorna är gjorda av trä är varje urna unik, då träet aldrig har samma mönster. Att urnorna skulle ha Kimitoöns siluett som motiv hade Sjöberg som vision från första början. Många på ön har en stark koppling till sin hembyggd och hon är väldigt nöjd över att framöver kunna erbjuda möjligheten till detta unika handarbete.

 

Text och foto: Anna Kevin / IS

 

Havet är viktigt för Niklas Enestam. (foto privat)

Kommunstyrelsen valde vid sitt möte den 17 december Niklas Enestam till VD för Kimitoöns Vatten och Kimitoöns Värme. Behörighetskraven var lämplig högskoleutbildning eller annan lämplig examen. Goda kunskaper i båda inhemska språken fordrades också. Befattningen hade sökts av elva personer. 

Rekryteringen sköttes genom portalen Kuntarekry och fem av de sökande intervjuades av ordförandena för Kimitoöns Vatten respektive Kimitoöns Värme, tekniska nämndens ordförande, t.f. kommundirkektören samt tekniske chefen. Vid intervjun konstaterade gruppen att Enestam utöver lämplig utbildning och erfarenhet från den tekniska sektorn också har helhetssyn, samarbetsförmåga och vilja att utveckla arbetet och verksamhetsområdet.

Styrelsen utlät sig om planerna på att minska öppethållningen vid Salo polisstation så, att stationen inte längre om onsdagarna erbjuder tillståndsförvaltningstjänster och polisjour. Sommartid kan servicen tillfälligt begränsas ytterligare. I Kimitoöns kommuns utlåtande påpekas att Salostationen också framöver borde betjäna alla vardagar.

Polisens servicepunkt i Kimito är nämligen öppen bara varannan onsdag. Den behövs naturligtvis fortsättningsvis, men ortsborna behöver trots det kunna få service både i Åbo och Salo. I Salo har tillgången till bokningsbara tider varit god och man vill att det ska vara så också framgent. Kommunen påminnerdessutom om det stora antalet fritidsbor, som sommartid flerdubblar antalet invånare i kommunen. (IS)

Ut över Gullkrona fjärd.

Att paddla kajak under höst och vintermånaderna kan vara en naturskön upplevelse. Sanna-Mari Kunttu beskriver denna tid som att komma ut till skärgårdens ödemark. Båttrafiken har minskat, de flesta har lämnat sina stugor och allt är lugn och ro. Här finns utrymme för att släppa alla måsten en stund och bara vara ute på naturens villkor. Inte minst är det en miljövänlig aktivitet med den egna muskelkraften som driver dig framåt att upptäcka nya platser.

Kunttu är bosatt på Kimitoön. År 2008 gick hon en grundkurs i kajakpaddling. Efter det har hon samlat på sig många år av erfarenhet. Det senaste långa äventyret pågick i 7 veckor med sina 1 100 km. Tillsammans med sin man paddlade de samma rutt som Pentti Linkola rodde med sin familj år 1974. Starten gick från Salo via skärgårdshavet, runt Åland och nådde sitt slut i Björneborg med syftet att räkna sjöfåglar.

VI SAMTALAR om havskajaker och om säkerhet på kalla vatten. Det som utmärker en kajak är att den har täckt däck och är försedd med en eller flera sittbrunnar. Oftast finns en eller två vattentäta skott där man kan hålla sin packning torr. Skulle man kapsejsa så har den sin säkerhetsfunktion att vatten endast kan ta sig in i sittbrunnen. Havskajak är den mest mångsidiga av alla olika typer av kajaker. Den är bra för längre turer och fungerar på både lugna och stökiga vatten.

Sanna-Mari paddlar en grönlandskajak som är lekfull och svarar snabbt på manövreringar. Paddlar gör hon med sin grönlandspaddel. För henne ger den en mer ergonomisk stil. Paddeln är tillverkad av granträ av hennes vän Johan Tonberg i Österbotten.

När man hyr eller går kurs används oftast europaddeln. Det är den vanligaste och är en bra universal paddel för både nybörjare och erfarna.

Före man köper en kajak är det viktigt att testa olika modeller så att man hittar den som passar sitt syfte och sin kropp.

Innan man ger sig ut på vintern är det viktigt att man har övat att paddla på sommaren, lärt sig att navigera i alla förhållanden och helst gått en grundkurs i hur man utför kamraträddning samt räddar sig själv. Här på Kimitoön erbjuder Nordic Activities uthyrning, guidade turer samt nybörjarkurser.

När det blir minusgrader bör man ha i åtanke att det bildas ett islager på kajaken som gör det mycket svårare att ta sig i igen om man har vält. Sanna-Mari paddlar alltid i torrdräkt när vattnet är kallt. Den håller värmen samt hindrar kylan från att direkt tränga in om du skulle falla i. Under har hon lager på lager av merinoull som andas och värmer bra. Blir man svettig blir man också snabbt kall, därför är det mycket viktigt med rätt klädsel. Att ha med sig extra ombyte är A och O. Två eller tre par paddlingshandskar följer alltid med henne på tur. På fötterna använder hon neoprenskor som är helt vattentäta. Bra tips är att lägga en bit av ett liggunderlag under fötterna, det ger bra extra värme. En ordentlig mössa och en termos med varmt vatten nära till hands, gärna lite socker i så att du kan få energi och värme om du behöver det.

FINT ATT PADDLA är det från Dalsbruk. Därifrån kan du göra dagsturer i skyddad omgivning från öar. Därifrån är det också fint att paddla via Jungfruholmen till Sandön som hör till Skärgårdshavets nationalpark och varför inte ta en övernattning i tält.

Starta från Kasnäs till Hitis Rosala skärgård eller ut till Örö där du kan kombinera vandring på vackra naturstigar med inackordering. Här är det viktigt att kunna läsa kartor och sjökort. Under sommaren går mycket båttrafik samt militärbåtar som har sina egna linjer.

Pausplatser finns det gott om så se till att packa med något gott att äta och dricka. Sanna-Mari brukar ha med sig frystorkad mat som hon gör själv. Smidigt på tur då man bara behöver tillsätta hett vatten i påsen och vänta några minuter.

Text: Susanna Larsson Käännös: Ingrid Sandman Foto/kuva: Sanna-Mari Kunttu privat/yksityinen

Sanna-Mari paddlar sin grönlandskajak.

Jonas och Jussi Lindberg tackar alla som har deltagit i insamlingen. Jussi påpekar att varje bidrag hjälper till att göra skolvägen säker.

Jussi och Jonas Lindberg uppträder med julsånger på Facebook. Jussi berättar att de bjuder på en julsång varje fredag, lördag och söndag fram till jul och att den sista sången uppförs på julafton. Med konserterna samlar de i år pengar för att förbättra trafiksäkerheten. Enligt Lindberg har man redan bestämt ändamålet för medlen, tavlor som visar hastigheten. Sådana brukar det finnas t.ex. vid vägarbeten och de bidrar verkligen till att sänka hastigheterna. En tavla kostar 3 250 euro.

Lindberg berättar att man redan har fått in pengar till den första tavlan som kommer att placeras vid Amosparkens skola.

Placeringen har man övervägt i samråd med NMT-centralen och polisen. Tavlorna placeras ju på trafikfarliga ställen. Sådana har man kartlagt tillsammans. Polisens kamerabil finns ofta just vid Amosparkens skola. 40 kilometersbegränsningen i tätorter finns ju till för fotgängarnas säkerhets skull. Tavlorna påminner bilisterna om att hålla rätt hastighet.

Thomas Westerholm vid polisen säger att fotgängaren har en chans att klara sig om bilisten kör bara 40 km/h.

Tavlorna fungerar med batterier som laddas med solenergi. För väg nr 181 bär NMT-centralen ansvaret. Centralen har gett projektet grönt ljus. Kommunen anhåller om lovet då tavlorna är anskaffade. Jonas Pomrén från kommunen berättar att kommunen står för installation och underhåll.

Som gudfäder för projektet står MCC Islanders. Trafiksäkerheten är en hjärtesak för klubben. Den vill medverka till att barnen kan röra sig säkert i trafiken.

Insamlingens kontonummer är FI22 5550 0720 0426 81.

 

Teksti ja kuva: Jerker Jokiniemi / IS

Det mest spännande är att löda ihop smyckena.

Då barnen vuxit upp och blivit stora, är det många som får tankar på att studera igen som vuxna, så också Tina Dunder-Sjöholm, som till vardags arbetar som barnmorska-hälsovårdare i kommunen. Men i stället för att studera vidare inom den egna branschen, valde hon att utbilda sig till guldsmedsartesan i Axxell i Ekenäs. Det blev två hektiska år, med närstudier två kvällar i veckan och ett veckoslut i månaden, parallellt med hennes dagliga arbete. Nu har hon bildat firman Alvia Silver och skapar vackra silversmycken i sin lilla verkstad. Hon säger att hon fått en bra grund genom utbildningen, nu gäller det att modigt våga prova sig fram och lära sig under skapandet. Dunder-Sjöholm säger att hon ser smyckesskapandet som en bra motvikt till sitt vardagliga arbete.

 

HON HAR alltid gillat smycken och tidigare deltagit i skapande arbiskurser, men inte haft någon som helst verkstadsvana. Då man skapar silversmycken behövs en massa olika verktyg, en del måste man tillverka själv. Hon har haft stor hjälp av sin man Tommy Sjöholm och sin svärfar, som hjälpt henne med verktyg och maskiner. I den lilla verkstaden finns borrar, tänger, sågar, poleringsmaskiner och andra verktyg för bearbetning av silver. I den intilliggande hallen löder Dunder-Sjöholm ihop de olika delarna till smyckena.

- Lödandet är det mest spännande momentet i tillverkningen, då ser man hur allt lyckas, säger Dunder-Sjöholm.

Under studierna fick hon lära sig att använda de olika verktygen och göra tekniska planeringar. Hon berättar att hon aldrig varit duktig på att teckna då hon gick i skolan och blev själv överraskad av att märka att hon verkligen kunde skissa upp och teckna smycken. För varje smycke hon gör, börjar hon med att göra en teknisk planering. Man börjar med en teknisk ritning, där man ritar upp smycket i genomskärning och där alla mått och material framgår. Sen gör man en prototyp av smycket i mässing innan man gör det färdiga smycket i silver.

 

ATT GÖRA silversmycken från grunden är ett riktigt hantverk. Det blir unika smycken, gjorda med omsorg och kärlek till skapandet. Silverplåtar och silvertrådar smälts, sågas, filas, löds ihop och poleras i verkstaden. Inspirationen får Dunder-Sjöholm främst från naturen. Hon fascineras av olika mönster och former. Hennes slutarbete var det stora smycket Björk, där den ena halvan är en kal vinterbjörkkvist och den andra halvan en björkkvist med utsprickande blad och vattendroppar. Hon har också besökt muséer och historiska byggnader och fått inspiration från dem till sina smycken.

Dunder-Sjöholm säger att idealet skulle vara att få skapa silversmycken på heltid, men att det är svårt att livnära sig på det. Hon rekommenderar gärna också andra att studera som vuxna och utbilda sig inom nya områden som intresserar. Som hantverkare inom silversmide har hon fått lära sig att vara mera tålmodig. Ibland blir det inte som man har tänkt sig och man får smälta ner allt och börja om på nytt.

- Jag trivs med hantverket, att få skapa helt unika silversmycken, säger Dunder-Sjöholm.

Text & foto: Maria Manelius / IS

Smycket Birk-Björk-Koivu var hennes slutarbete i utbildningen till guldartesan.