1: Nyckelordet är vatten. Om utomhustemperaturen överstiger noll ska man ge trädet vatten innan dess kapillärsug bryts.

 2: Skärsnittet ska hållas rent och skyddas mot stötar.

 På Kimitoön tar de flesta sin julgran direkt från skogen. Alla vet hur man fäller trädet – men då det gäller eftervården florerar åsikterna och känslan, medan kalla fakta tycks vara en bristvara. Hur ska man bära sig åt för att hålla granen grön och fin till tjugondag Knut? Annonsbladet bad Johanna Sjölander från Skogsvårdsföreningen om råd i fjol strax före jul. Råden hon gav står sig fortfarande.

– Efter att trädet fällts ska man vara försiktig med skärsnittet; undvik stötar och slag mot den färska ytan så vattnets ledningsbanor inte täpps till. Om skärsnittet fått sig ett antal törnar är det bäst att såga bort några centimeter till, säger Sjölander.

Om trädets stam är för tjock för granfoten ska man endast tälja bort det nödvändigaste – allt för mycket borttaget virke kan stoppa trädets vattentransport.

När trädet lämnat skogen och det är dags att ta inte det delar Sjölander in fortsättningen utgående från utomhustemperaturen.

– Målsättningen är att undvika stora skillnader mellan ute- och innetemperatur. Vid förvaring utomhus i plusgrader ska man ge trädet vatten. Om det är minusgrader ute ska man tina upp granen några dygn i ett svalt utrymme med några plusgrader innan man tar in den. Alltför snabba temperaturväxlingar gör att granen tappar barren. Ett tips till är att undvika att ställa granen nära värmekällor som kaminer eller element.

– Vatten ska man ge så fort som möjligt för att undvika att trädets kapillärsug bryts. När trädet väl är inne i rumstemperatur tilltar dess avdunstning och behovet av vatten växer.

– Efter ett par veckor inomhus är det bra att byta vatten för att undvika att ledningsbanorna slammar igen av svamp och föroreningar.

DET HÖR inte till ovanligheterna att vattnet förbättras med olika ämnen i syfte att hålla julgranen fin och grön, men Sjölander förhåller sig ganska avvaktande till idén.

– Jag har hört att man kan tillsätta till exempel whisky eller socker i vattnet, men tror inte själv att det har någon effekt. Men vem vet? Alltid kan man ju pröva om man vill.

Text och foto: Sam Cygnel

Foto: Kai Mattsson

Antti Virta från Labböle gjorde i oktober en intressant observation på Träsköfjärden i Sundvik.
- Fredagen den 13 lade jag vid fyratiden på eftermiddagen nät jag med min kompis i Träsköfjärden. Plötsligt såg vi på ungefär 100-150 meters avstånd en svart bollformad gestalt som var ca 40-50 centimeter stor. Det är förstås svårt att bedöma storleken eftersom vi såg bara en liten del av djuret. Vi såg huvudet och näsborrarna.
- Vi var förvånade och tänkte att det kanske var en säl och körde sakta närmare. Då snurrade den behändigt runt och dök. Vi konstaterade båda att det inte kunde vara en säl och tog för givet att det var en tumlare. Vi blev nyfikna och började undra om någon annan på Träskö kan ha observerat djuret. Jag har fiskat i 40 år och detta var första gången som jag såg ett sådant djur.

Info om tumlaren:

Foto: Kai Mattsson

TUMLAREN (Phocoena phocoena) är en av de minsta tandvalarna. Den blir 1,4 -1,8 meter lång och väger som vuxen ca 50 kg. Den är den enda valart som regelbundet visar sig i finska vatten. Den trivs nära stränder och på grunda vattenområden.
Det bästa kännetecknet är den låga trekantiga ryggfenan. Huvudet är litet och ganska runt och det har inte markerad panna och vass nos. Man skiljer den från sälar utom genom ryggfenan också på basen av dess snurrande vid vattenytan. Detta sätt har gett den dess finska namn.
Tumlaren är en långsam simmare jämförd med andra valar. Dess genomsnittliga fart är bara ca sju km i timmen. När den fiskar eller kommunicerar använder den ekolod. Tumlaren är fridlyst.