Rubriken, Skärgårdskvinnoseminariernas devis, berättar om både idén till begivenheten och om vad alla de trettioåtta seminarierna har gått ut på. I år var det Kärringbanken på Kimitoön som stod för seminariet, som ägde rum fredag – söndag i Dalsbruk. Ett femtiotal kvinnor, de flesta från Öst- och Väståboland, deltog.
Seminariet kom till då man på 80-talet alltmer började oroa sig över skärgårdens avfolkning och obalansen mellan könen; det gick bara sju kvinnor på tio karlar. På Åland kläcktes tanken på att årligen samla kvinnor från skärgården till ett seminarium där man kunde dela erfarenheter och idéer och skapa nätverk. Detta kunde möjliggöra att kvinnor kunde bo kvar eller flytta till skärgården och försörja sig där. Tack vare stöd från Nordiska rådets skärgårdssamarbete utvecklades ett evenemang där kvinnor från Ålands, Åbolands och Stockholms skärgårdar deltog. Vid sekelskiftet inbjöds också kvinnor från Estlands skärgård till seminariet. För arrangemangen har kvinnor i de olika skärgårdarna stått. I år hade det varit 40-årsjubileum om inte coronan hade förhindrat två seminarier.
SEMINARIET BJÖD på allt från aktuell skärgårdsinformation, Dalsbruks historiska miljö, spännande föredrag av kvinnor som vågar satsa, till företagsbesök, uppsluppna lekar, härlig musik, företagsbesök, promenader och givande samvaro. På vår ort finns det gott om kunnigt och kreativt folk som ställde upp med sina specialiteter. Kärringbankens talkogäng stod för det praktiska, ledde exkursionerna och hade lagt ner stor möda på blomsterdekor och trivselfaktorer.
Ordförande för Finlands Öar rf i Nagu, Nina Söderlund inledde föreläsningarna och tog bl.a. upp problemen med att de som bestämmer om saker av stor betydelse för skärgårdsborna ofta inte känner till förhållandena. Den 40 år gamla skärgårdslagen förnyas och det gäller att informera beslutsfattarna. Logistiken (färjorna) och ekonomin (skärgårdstillägget, fastighetsskatten) är livsviktiga om man vill att skärgården ska vara bebodd året om. Söderlund betonade, att lagar och bestämmelser främst ska ta hänsyn till de fast boende, men att också de viktiga sommarboende ska beaktas.
Om Tidskriften Skärgård berättade dess redaktör Mia Henriksson.
KVINNOR SOM företagare utgjorde en viktig del av seminariet. Att man kan arbeta internationellt men bo i skärgården berättade marinbiologen Camilla Ilmoni, som är chef för marknadsföring och kommunikation i ett jättestort valturismprojekt i Nordnorge om. Granskande journalisten och fackboksförfattaren Hanna Nikkanen samarbetar internationellt med andra, som avslöjar bl.a. fusk i miljöfrågor. Avslöjandena publiceras i Long Play, som hon är en av grundarna till.
Båda beskrev distansarbetets för- och nackdelar. Som bekant gäller det att hitta på hur man upprätthåller den sociala kontakten då man inte ses på riktigt. Och den som har sina medarbetare världen över måste ta hänsyn till tidsdifferenserna. Ett stort plus är emellertid, att man kan välja att bo på en liten ort, t.ex. Dalsbruk, med alla dess fördelar för både barn och vuxna.
En kvinna som arbetar i en huvudsakligen manlig bransch är sotaren Jenni Lindström i Dalsbruk. Hon hade styrt utsig i det internationella sotarskråets festuniform med guldknappar och hög hatt! Hon har upplevt att somliga förvånar sig över att sotaren är en kvinna, men är van att stå på sig om det behövs. Som kvinna har hon lätt att kommunicera med alla slags människor.
Sotarens, “skorstensfejarens”, historia är märklig, bitvis hemsk med slavarbetande barn på 1800-talet. Men när upp till 5 000 medlemmar nuförtiden samlas till den årliga festivalen i Italien, går det livat till. Lindström vill gärna bidra till att utbilda sotare på svenska när hon har avlagt mästarexamen vid yrkeshögskolan.
I SÖNDAGENS paneldiskussion “Inte utan min mamma” samtalade mångsysslaren Maria Pick med Jenny Örnell-Backman och Gunilla Örnell från Högsåra och Nora och Paula Wilson från Rosala om hur verksamheten inom företag kan övergå från mor till dotter och om hur män, som inte är födda i skärgården klarar av att anpassa sig.
Jennys familj har tagit över gården med boskap, stuguthyrning, gästhamn och bastun med baren (Rumpan Bar, Rumpan Ren), Noras verksamheten på Bengtskär. Tidigare innebar studier ofta, att de unga lämnade skärgården, men numera återvänder man, inte minst för att ge barnen en trygg uppväxt i ett litet samhälle där gemenskapen ännu fungerar. Medan de traditionella skärgårdsnäringarna har minskat i betydelse är turismen en allt viktigare näring, som ju utvecklas också här, bl.a. med satsningar på matturism.
Att riktigt unga kvinnor kan vara företagsamma, visade trettonåriga Siiri Jussila, som från sitt mobila kafé skötte söndagens kaffeservering med hemgjorda, läckra munkar. Seminariedeltagarna var imponerade och munkarna hade en strykande åtgång!
TILL KVINNOSEMINARIETS CEREMONIER HÖR, att stafettpinnen i form av en liten klocka och en oljelampa överräcks till nästa års arrangör. Kärringbankens ordförande och seminariets ledare Solveig Friberg fick överräcka dem till Gun Lindblom från Kökar. Det är alltså där skärgårdskvinnorna samlas nästa höst för att fortsätta kämpa för en levande skärgård.
TEXT & FOTO: Ingrid Sandman
